Denna blogg handlar mest om de problem de anhöriga har med en borderline, hur kan vi möta dem, hur kan vi stödja och hur kan vi sätta gränser. Skall man bryta upp eller stanna kvar i en ohållbar relation. Hur lär man sig stå upprätt i stormen? Söndag 7 juli 2013. Nytt fokus på denna blogg, men det gamla finns kvar! Nu, måste jag berätta för dig och för alla andra som eventuellt läser min blogg. Det är bara mina närmaste vänner och min familj som vet. Så mitt fokus har flyttats.

Måndag, juli 23, 2012. 110 Du är ytterligaren en av dem. Åter igen så lät ni mina ärr tala istället för att lyssna på mina ord. Mina ord var ingenting värda, de gick rätt igenom dej. Bort, ut i tomma intet. Tydligen så bestämde du dej utefter mitt utseende. Inte mina ord, utan mina ärr. Trots att jag ursäktade mej för hur jag såg ut, så spelade mina ord tydligen ingen roll. En av dem som inte bryr dej. Jag bad dej om hjälp rörande min kropp, långt ifrån det psykiska.

Sen fick jag en diagnos. Nu kämpar jag för att acceptera den. För att orka ta mig igenom behandlingen. Och för att bli den mamma min dotter förtjänar. För första gången på väldigt, väldigt länge befinner jag mig i ett tillstånd där ångestklumpen i magen inte går att mota bort, inte döva med någonting. Den tar upp all plats. Samma tankar snurrar om och om igen. Vad är det för fel på mig? Så bläddra.

Jag hade bytt om för att gå och lägga mig, jag låg i sängen, beredd på att sova. I nästa ögonblick har jag tagit på mig skor och gått ut genom dörren. Jag har ett mål med min vandring, men det är inte jag. Känner mig så jävla dum som tänker så. Men det är väl bara skräck. Rädsla över att gå in på något som jag för.